Tony Hill, du blev 22 år och orkade sen inte mer. Trots alla dina nära och kära som fanns där runt omkring.
När problem hopar sig, och ingen utväg finns är vi kapabla till mycket. Detta borde inte få hända på 2000-talet.
Du var alltid tystlåten, men så glad ändå. Dina ögon dom log och du lyssnade intresserat på vad alla andra diskuterade om. Att du nu tagits ifrån oss är så tragiskt och helt ofattbart! Jag har vetat det sedan det hände, men inte förrän idag, när vi fick ta ett sista farväl sjönk det in. Känslorna kom i fatt mig och det var nog viktigt.

Du fick en sån vacker 23:e födelsedag idag, men tyvärr skulle den firats istället för sörjts....

Din älskade Gina kommer för alltid ha dig kvar i hjärtat och minnet och du kommer alltid vaka över henne. När hon satt där i raden längst fram och grät från saknaden av dig, önskade jag att detta aldrig ska behöva hända mig.
Men vi vet alla att det någon gång kommer ske. Jag vill inte det. Varför ska vi behöva sakna varandra när vi bestämt oss för att leva med varandra?? Ta vara på varandra medan ni kan.

Kyrkan var fylld av alla vänner, släktingar, blommor och minnen. Men jag ställer mig frågan, vart är alla dessa människor när man behöver dem? Skulle Tony fått dem hjälp han behövt från myndigheter och alla runt omkring borde detta inte behövt hända. Det kunde fortfarande ha hänt, men kanske hade alla kunnat känna att dem gjort allt dem kunnat.

Varför är vi rädda att fråga om någon behöver oss?? Jag är likadan, men varför ångrar vi oss när det är försent?

Jag menar verkligen det jag ska skriva nu och det är att: Finns det någon som du ser mår dåligt, vad hindrar dig från att i allafall säga att du finns där eller fråga om den vill prata eller om du kan hjälpa till? Vad kan hända? Inget kan i allafall gå sämre.... Önskar att någon, bara någon verkligen kunde börja tänka på dessa ord i vardagen, och göra något nästa gång man är medveten om att någon mår dåligt. Var inte rädd, för det kan rädda personens liv. Man kan bespara personens nära och kära den saknad och sorg som de annars kan få....

Kenny hade gjort en helt underbar sång till Tony, som spelades i kyrkan och gjorde att tårarna rann, och rinner, nedför mina kinder. Där fanns kärlek, sorg, ånger och minnen. En hyllning till den person Tony faktiskt var och som han fortfarande borde fått vara. En eloge till dig och din underbara musik! Det jag vill få ut av detta är att kom ihåg att finnas där för den som behöver det. Det kan aldrig skada, bara hjälpa. Man vet att någon, endaste person finns där för en.


Föreställ er själva. Ni är 23, 38, 56 eller 78 år, har levt ihop 6, 9, 17, 23 eller 55 år och en dag är din älskade inte längre med dig.... hur går man vidare? Man behöver ha vänner och familj som hjälper en att minnas, men dessa behöver också se till att hjälpa partnern att fortsätta leva. Våga ringa och fråga om man vill med på fest, shoppa, ta en fika, gå ut å gå osv. Man behöver bryta sina mönster man skapar i sorgen och ta sig upp på nytt och orka starta om. Detta kan man med hjälpa av alla runt omkring. Var inte rädda för att prata om det som hänt, det är ingen hemlighet! Det är inte heller någon hemlighet att man ska gå vidare, men det betyder absolut inte att man ska glömma. Bara starta om, med minnena i bagaget! Se till att finnas där för era vänner medan ni kan och har chans att göra skillnad!

Jag vet att du vakar över oss alla nu och en dag ses vi i det blå! R.I.P TONY!